Jag har fortfarande svårt att prata om min resa, men det börjar gå lättare. Jag ser mig fortfarande som den där stora tjejen och har inte riktigt släppt in den nya. Jag har valt att inte direkt offentligt gå ut med min resa inte för att jag skäms över vad jag har åstadkommit utan för vad som varit. När jag ser gamla bilder på mig själv blir jag ledsen för jag kan se hur dåligt jag mår på så många olika sätt. Men samtidigt har jag börjat se skillnaden och framför allt börjat känna den. Världens problem börjar lätta från mina axlar, jag är omgiven av många fantastiska människor som jag är otroligt tacksam över att få ha omkring mig.
En fantastisk förebild är min syster. Hon genomgår på sätt och vis en liknande resa som jag gjort. Vi har nu tillsammans gått ner över 60kg och hon är stolt övervada hon har åstadkommit och det beundrar jag henne för, jag försöker inspireras av henne för att även jag ska nå dit.
Jag hade som dröm förra året när jag gick blodomloppet att jag nästa år skulle springa det och vet ni vad? Syster och jag genomförde loppet på 5km i måndags. Hand-i-hand sprang vi in över mållinjen som en segergest för vad vi åstadkommit. Ingen hade nog för 1,5 år sedan trott att vi skulle stå där, genomföra loppet så bra som vi faktiskt gjorde. Vi hade som mål att ta oss runt och springa hela tiden och att klockan inte betydde något. (Men eftersom de är så trångt och mycket folk så kan man inte använda varvstiden som tiden man springer 5km på) Varje person vi sprang om blev som vår egna personliga seger och vi lyckades hålla ett bra tempo genom hela loppet.
Så tack syster för att just du är du! Att du inspirerar och stöttar! Tillsammans är vi oslagbara!
