Efter regn.

Det är svårt att veta vart man ska börja, livet har inte alltid blivit så som jag har önskat. Sjävklart stöter man på gropar på vägen och går på villostigar, men min väg har den senaste tiden lett igenom ett snårbuskage. Jag har efter mycket velande fram och tillbaka bestämt mig för att dela med mig och försöka förklara från min sida i det hela. Jag upplever många gånger att jag kan bli missuppfattad och folk har en tendens att kunna prata väldigt mycket bakom ryggar och aldrig ta sig tiden att förstå. Frågar man inte får man aldrig veta. Personerna som kanske borde läsa detta kanske aldrig kommer att göra det, men för mig känns det som en lättnad att man äntligen kan börja prata och berätta.

Det är väldigt sällan man får frågan om hur man verkligen mår, efter den vanliga hälsningsfrasen hur är det och det lika artiga svaret det är bra. Men ibland träffar man de där människorna som ser igenom fasaden och frågar hur man verkligen mår, att de ser att något inte är bra. För så är det, frågar man mig hur jag mår blir det oftast att jag mår bra och för var gång byggs fasaden starkare.

Hela denna resa började egentligen när jag var runt sexton år och började må väldigt konstigt. Jag tänker inte rabbla en massa symtom men det största var en otrolig trötthet och mycket som hör där till. I släkten finns på båda mina föräldrars sida en hormonsjukdom som heter Hypotyreos och innebär låg ämnesomsättning. Jag fick tillsammans med massa andra prover lämna ett även för ämnesomsättningen. Detta prov visade på för låg ämnesomsättning men efter ett kontrollprov hade värderna gått ner och det förhöja provet ansågs bara ha varit tillfälligt. Vidare hittade de inga fel på mig men jag mådde fortsatt lika dåligt. Under åren som följde har måendet pendlat väldigt medans många symtom blivit fler och kraftigare. Vikten började sakta öka och kunde inte påverkas av dieter, kost och motion samtidigt som tröttheten blev mer och mer påtaglig. Jag återkom med jämna mellanrum till olika läkare för att få hjälp, men ingen kunde hitta något enkelt fel så då var det lättare att bara låta det vara. Visst det är inte lätt att kunna övertala en läkare när man inte ens kan övertala sin mamma att tröttheten är något annat än lathet. Men som åren rullat på har även hon blivit mer och mer övertygad att något inte riktigt stämmer.

Efter massvis med läkarbesök, dietister, träning, motion, naturmedicin och mängder med prover fanns fortfarande inget fel på mig. Efter ett av mina mest förnedrande och kränkande läkarbesök skrev jag till landstinget och fick komma till en expert på sjukhuset. Efter fler prover kunde det där konstateras att jag har för låg ämnesomsättning och jag börjar medicineras med Levaxin. Jag kände skillnad från första tablett och fick mycket av min energi tillbaka. För ett tag. Sedan upptäcktes det att jag har yttligare en hormonsjukdom som heter PCO. Den sitter i äggstockarna och tillsammans med den låga ämnesomsättningen spökar de tillsammans i min kropp. Jag kan göra en hel lista på symtom som finns kroniskt och vissa som kommer och går, men i vilket fall som helst så fick jag rekomendation att gå ner i vikt för att PCOn skulle bli bättre och jag skulle må bättre. Men hur ska man lyckas om man inte lyckats med en hållbar viktminskning på 7år? Jag gav min själ i kost och motion hade jag gett 100% tidigare skulle jag ge 300% denna gång. Men hur jag än försökte gick det inte. Jag besökte alla specialistläkare igen för att de kanske kunde hjälpa mig men svaret som alltid blev kost och motion och det är jag som gör fel. Äter fel och tränar fel, det är inget hormoniskt som påverkar enligt en och den andra säger att det är hormonerna som gör det men de kan inte hjälpa mig utan det är tillbaka till vårdcentralen som gäller. Där träffar jag en läkare som inte heller kan hitta några fel och han tror att tröttheten beror på att jag bantar, men hjälper mig med en remiss till kirurgen för en utredning om en gastric bypass, alltså en magsäcksoperation.

På detta nya sjukhuset har de verkligen tagit emot mig med öppna armar. Här har det aldrig varit på tal om att jag inte kan tro att alla kan se ut som modeller i strl 0, eller att jag är urtypen för hur en grottmänniska överlevde, eller att jag är lat och äter för mycket eller har psykiska problem. Här har jag blivit mött med respekt, de har tagit sig tiden till att lyssna. Dietister har gått igenom min kosthållning och tycker den är exemplarisk. Jag har genomgått olika utredningar och har gått igenom med gott resultat och kommer nu stå i en väntelista för operation.

Många kan nog tycka att detta är något väldigt drastisk och stort kanske rent av onödigt. Men inte för mig. Jag har verkligen kämpat för att lyckas på egen hand men har tyvärr sjukdomar som sätter käppar i hjulet. En annan baksida med min övervikt och PCO är att jag inte rekomenderas att skaffa barn fören jag gått ner i vikt och fått hormonerna under kontroll. Det här är något som har tagit mig väldigt hårt. Som tur väl fick jag beskedet innan vi pratat om att skaffa vilket nog är tur än att allt detta skulle komma fram efter år av försök. Det är inte omöjligt att bli gravid med PCO och övervikt med det finns stora risker för missfall och komplikationer för både mamma och barn. Detta är också en stor anledning till att jag vill göra den här operationen.

Mamma har varit lite orolig på många sätt men hon pratade med mig om att jag kanske tappar bort mig själv efter operationen och att jag inte längre kommer vara Emelie. Men jag känner mer att jag kommer hitta mig själv, vem vill jag vara. De senaste åren känns det som jag har varit instängd i min egna kropp. Jag vill så mycket men min kropp sätter hela tiden stopp. Det finns så mycket jag vill göra och hitta tillbaka till den där livsglädjen igen. Jag vill le för att jag är glad och skratta för att jag är lycklig. Inte ligga i sängen eller sitta i ett hörn och titta på för att kroppen har gett upp, trött och med värk. D säger ofta att jag inte är högre än ett par skor, och då menar han med min självkänsla och mitt självförtroende, och det är så sant. Jag är verkligen inte den jag vill vara, men jag kommer att kämpa för att bli.

Nu får denna berättelse vara slut, det gick lättare än vad jag trodde. För personligt egentligen men det var skönt att få skriva av sig.