Fången i sin egen kropp.

Många gånger känns det som att det är just så, att jag är fången i min egna kropp. Det låter kanske konstigt men många gånger är det så mycket jag vill göra men kroppen sätter stopp. När jag jobbar är det som det enda som orkas med, resten av tiden måste jag samla energi och låta musklerna vila. Vad detta innebär beror från dag till dag hur jag mår men det kan betyda att bara diska kan göra mig illamående och svimfärdig. När halva disken är gjord är det precis som energin rinner ur mig och dessa symtom uppstår. Musklerna tappar kraft och jag känner mig utpumpad och måste sätta mig ner, bara av en disk. Så här är det ofta och det är inte bara gällande hushållssysslorna utan många andra saker. Har jag jobbat är det sällan jag orkar så mycket mer än att vara hemma.

På senare tid har detta blivit värre och jag har nästan varje dag ont i kroppen. Jag har ofta svårt att sova om nätterna på grund av värken och det enda som hjälper är vila och massage som D. så snällt hjälper till med. Läkarna kan inte ge någon förklaring till varför jag har det så här och som vanligt finns det inget att se i blodproverna så mår man ju bra.

Men tröttheten och värken är inte det värsta utan det är ensamheten och isoleringen som kommer med dem. Det blir som man försummar sina vänner och bekanta. Det är så mycket man fär tacka nej till för att man inte orkar och denna sommaren känns det som jag har missat så mycket av allt det roliga.

Om man varken hörs eller syns så finns man inte.

 

Det känns som att det är svårt för andra att förstå vad man går igenom och mycket anses som lathet, arrogans och tristess. Men långt ifrån är ju fallet och det blir lätt att man skäms för den man är, hur man ser ut och hur bergränsad man är. Jag väljer inte detta själv, vilket många tycks ha svårt att förstå.