Let your true colors shine through.

Kunskap och förståelse är nyckeln till framgång, därför tänkte jag dela med mig av något personligt. Kanske för personligt, men de är något jag bär med varje dag, det är en del av min sanning och en av anledningarna till att jag är den jag är, så för att kunna gå vidare är det dags att börja öppna sig. Jag lägger ingen värdering i det jag nu kommer skriva utan bara öppenhjärtig dela med mig av mig.

Den senaste tiden har jag inte bara påbörjat en resa där jag förändrar mig fysiskt utan också börjat gå riktigt ordentligt på djupet med vem jag är. Hur blev jag personen som står framför mig i spegeln. När jag ser på mig själv ser jag inte på mig själv med rättvisa ögon, inte nog för att jag fortfarande ser mig själv som den där stora tjejen så är det svårt att ta in den där nya tjejens själ också. Jag såg mig länge som ful, värdelös och som ett stort misslyckande, tills den dagen jag fick nog. Ska du någonsin bli älskad av någon måste du först älska dig själv och första steget var att sluta lyssna på andras åsikter och börja lyssna på min egen röst och tankar, jag gick emot strömmen och gjorde något jag själv trodde på, trotts allt motstånd. Jag tog mitt nya jobb med storm och jag gick ner över 46 kilo. Min utveckling både fysiskt och socialt gjorde att jag kunde acceptera tjejen framför mig. Andra steget var att jag började investera både tid och en stor summa pengar i mig själv, jag tillät mig att få ta alldeles för mycket plats och jag satte mig själv i främsta rummet, något som aldrig någonsin hänt tidigare. Vilket fått mig att känna mig betydelsefull, men samtidigt är det något djupare rotat i mig som jag inte nått fram till. Jag har byggt upp en mur runt just det där, för att jag inte ska komma åt det, men det var just då jag insåg att jag måste förstå vart självhatet kommer ifrån.

Upplevelser är det som formar oss och redan som liten fick jag lämna plats åt en lillasyster som mer än gärna tog plats för oss båda, ni vet ju hur småsyskon kan vara. Sen kom en skilsmässa där jag fick bli stor alldeles för fort, började bära andras bördor och såg till att alltid finnas där för min syster, hon skulle alltid se mig som stark, jag tröstade henne och försökte förklara för henne så gott ett barn kan men lät henne aldrig se mina tårar. Vi åkte mellan våra hem men vi gjorde det alltid hand-i-hand. I skolan var de extra svårt att hålla den där fasaden uppe, barn är ju så nyfikna och frågvisa. Skilsmässa var inget som var vanligt i min klass och jag fick ofta frågor och många tyckte det var konstigt, men jag försökte hålla en glad fasad, jag var ju stark. Den stora utmaningen blev flytten till en ny ort med en ny skola där alla kände alla och var mer eller mindre släkt med varandra, jag var en utböling. Därifrån jag kom var inte utseende, kläder och prylar av så stor betydelse och jag hade alltid accepterats för den jag var, men här var allt annorlunda. Jag är uppväxt med att man ska vara nöjd med det man har, så länge kläderna är hela och rena ska man vara nöjd, hur de sen ser ut spelar ingen roll. Jag minns som om de vore igår när jag blev skickad till skolan med de där rosa byxorna och den där jeansskjortan, något som då var de fulaste barnen hade sett. De flera år äldre pojkarna tyckte det gav dem rätten att retas, jag fick ökennamnet rosabyxan. Jag hade aldrig tidigare skämts så mycket över mig själv men hemma ansågs utseendefixering som något fult och mode var skit, jag skulle vara tacksam. Tyvärr var jag inte tillräckligt stark för att stå på mig själv och barnen delade inte åsikten om att klädernas utseende inte spelade någon roll, där började känslan av att inte känna sig fin. Åren gick och de äldre barnen lämnade skolan och personerna runtomkring hade börjat acceptera mig för den jag var, trotts att jag nog aldrig riktigt kände att jag platsade in. Bråken hemma om att jag skulle få börja sminka mig som alla andra barnen ska jag nog inte ens gå in på, men redan här blev jag kluven inför vad jag skulle ha för att platsa in i skolan och vad som ansågs riktigt hemifrån. Jag fick som aldrig möjligheten att välja så mycket själv. 

Mycket av detdär gjorde nog att jag inte gick högre än ett par skor. Alla bråk, oftast bara få höra när du gör fel och sällan när du gjort något bra påverkar också självkänslan mer än vad man kan tror. Jag fick tidigt lära mig att jag inte skulle komma och tro att jag var något och att jag var någon jävla prinsessa, det var bara att lyda. Detta ledde till att jag blev rädd för att göra fel, jag ville vara alla till lags, bad om ursäkt för att jag existerade och mådde dåligt om jag tog för stor plats. Ser man detta ur ett socialt perspektiv förstår man ganska snabbt att detta lätt utnyttjas, ett enkelt mål för elakheter och jag var inte stark nog att stå upp för mig själv. Därför umgicks jag nog gärna med högljudda personer som bråkade och tog mycket plats för de tog plats för mig också och gjorde min röst hörd. När man blev äldre hängde jag med dem som rökte och drack tidigt, här behövde man inte ha märkvärdiga kläder eller dyra prylar för att accepteras utan bara röka och dricka, det är ju inte så svårt att lära sig. Föräldrarnas mardröm, som de flesta förstår, men jag har haft mycket kul och jag har klarat mig genom skolan med bra betyg, men jag själv är borttappad någonstans långt borta. Sen började min sjukresa som jag berättat om tidigare, den bröt nog ner de lilla som fanns kvar, men när jag kraschlandade på botten hade jag två val, ge upp eller börja kriga för mig själv. Någonstans fann jag min inre krigare redo att kriga.

Jag har kämpat, gråtit och svettats, krigat och slagits för det jag tror på. Borrat ner huvudet och kört på, de är nu jag börjar titta upp, inse den fantastiska resa jag faktiskt gjort och hur långt jag har kommit med mig själv. Jag har gjort så mycket, stora och små saker, som jag aldrig kunnat tro tidigare. Hade jag för tre år sedan fått se mig själv idag hade jag inte känt igen mig själv, förvisso blir jag fortfarande förvånad över min spegelbild men sakta men säkert börjar jag bli stolt över mig själv. Det är denna resans mål, att känna stolthet över mig själv... Att få säga det "jag gjorde det, jag lyckades förälska mig i mig själv".. En bit kvar men jag ser mållinjen, dags för slutspurten...