En förändring.

Jag får ständigt frågan om jag slutat med bloggen så då förstår jag att jag fortfarande får besök här inne trotts att jag inte gör några uppdateringar. Bloggen har av flera olika anledningar fått ta en paus, det har hänt en del jag inte kunnat prata om och motivationen har varit som bortblåst.

Efter att jag kom tillbaka från semestern och landade igen i vardagen så träffades jag hårt av verkligheten. Semesterbubblan sprack och allt det fantastiska blev bara minnen. Min arbetssituation visade sig ohållbar då jag förväntades inte bara göra mitt eget jobb utan även andras och stressen som funnits tidigare blev så påtaglig att jag fick dra i nödbromsen innan jag brakade in i väggen. Kroppen drabbades av infektioner och sa ifrån på flera tänkbara sätt. Samtidigt drog hockeysäsongen igång och distansförhållandet mellan mig och A blev svårare att få ihop, trotts att hans domarkollergor har varit fantastiska för att vi ska kunna få tid tillsammans samtidigt som vi fått åka skyttetrafik E22an fram.

Men tillslut känns allt hopplöst och jag insåg att det var dags att göra något nytt, utmana mig själv och satsa på något spännande. Därför har jag sagt upp mig från jobbet, packat ihop mitt hem och flyttat till Kalmar för att starta ett nytt liv tillsammans med A. Men respekt för de inblandade så har detta skett med diskret och något jag inte kunnat dela med mig av innan det är slutfört.

Så nu sitter jag här i min nya hemort och planerar för framtiden, monterar möbler, städar och gör allt detdär för att skapa ett nytt hem, och såklart blir det lite julpyssel. Adventsljusstaken är en copycat på fjolårets ljusstake som jag fick dekorerad av en florist. Inte lika fint men jag är ändå nöjd. Nu har jag nog stillat er  nyfikenhet lite och kommer kanske uppdatera lite mer här. Vi får helt enkelt se. Ha det så bra!

Semestern.

Då var de två sista veckorna av semestern över och jag har landat i vardagen med jobb och allt vad det innebär. Jag funderade länge och väl på vart jag skulle spendera mina veckor men inget hade varit mer rätt, jag har haft ett par av mitt livs bästa veckor. Eftersom jag hade möjligheten att åka med pappa och B när de skulle till Norrland var de snälla att köra via Örebro för att släppa av mig. A skulle jobba en del kvällar men vi ansåg ändå att vi skulle kunna umgås tillräckligt för mig att komma. Början på första veckan bjöd på sol, bad och shopping. Helt underbar inredningsshopping och då missade jag ändå två stycken, en hade semesterstängt och den andra måste jag bara gått förbi. I slutet av veckan var A långledig och vi packade bilen för att besöka min syster med familj. Det är alltid lika roligt att ses och här hade vi det riktigt bra med mer sol, bad, grillning, fotboll och shopping och grabbarna var iväg på trav, dock blev de inga storvinster.. 

Andra veckan i Örebro bjöd på allt från mer shopping, grillning, middagar med öldrickning, stand up-comedy, dragshow, allsång, minigolf, turistbesök i svampen och Wadköping innan jag blev upplockad igen och plikten kallade. 

Jag sitter här med ett stort leende på läpparna när jag tänker tillbaka på allt kul jag gjort, alla fantastiska människor jag fått träffa och lärt känna. Jag har blivit mottagen med sån värme, blivit ompysslad och riktigt bortskämd att jag blir rörd av tanken, tack för allt! Även om de känts som jag var bortrest en evighet önskar jag att jag fått mer tid, jag saknar det redan! Men nu blir det att blicka framåt och jag står lite vid ett vägskäl och ser med skräckblandad förtjusning framemot vad hösten har att erbjuda. Om de är de minsta av allt underbart jag haft såhär långt denna sommar så blir jag nöjd.. 

Semester.

I år delade jag upp mina tre veckor. Först en vecka för att sedan gå in och jobba en för att sedan fortsätta med två. Jag är den enda på jobbet som ska ha semester så jag kunde välja fritt och på såhär vis sparar jag några semesterdagar till hösten.

Den första veckan spenderade vi i Norrland. Vi flög upp till staden där jag är född för att fortsätta till byn där mamma är uppväxt. Vi gjorde en lite utflykt till farmor och farfar sen var vi i byn och bara umgicks med min fina släkt, åt god mat, badade badtunna och bara hade det bra. Inga måsten. 

Det var första gången lilla T flög och hon var så duktig, lilltjejen börjar bli så stor och tar sig nu an världen på två ben. Fulltankad med värme och omtanke landade vi i Blekinge igen och lyxade till det med en helkväll med middag, bio och vin på en pub för att avsluta semesterveckan med sommarens sista besök i Vieryd. Jag kunde inte vara mer nöjd med min första vecka och jag tackar alla fantastiska som var med och förgyllde den. 

Let your true colors shine through.

Kunskap och förståelse är nyckeln till framgång, därför tänkte jag dela med mig av något personligt. Kanske för personligt, men de är något jag bär med varje dag, det är en del av min sanning och en av anledningarna till att jag är den jag är, så för att kunna gå vidare är det dags att börja öppna sig. Jag lägger ingen värdering i det jag nu kommer skriva utan bara öppenhjärtig dela med mig av mig.

Den senaste tiden har jag inte bara påbörjat en resa där jag förändrar mig fysiskt utan också börjat gå riktigt ordentligt på djupet med vem jag är. Hur blev jag personen som står framför mig i spegeln. När jag ser på mig själv ser jag inte på mig själv med rättvisa ögon, inte nog för att jag fortfarande ser mig själv som den där stora tjejen så är det svårt att ta in den där nya tjejens själ också. Jag såg mig länge som ful, värdelös och som ett stort misslyckande, tills den dagen jag fick nog. Ska du någonsin bli älskad av någon måste du först älska dig själv och första steget var att sluta lyssna på andras åsikter och börja lyssna på min egen röst och tankar, jag gick emot strömmen och gjorde något jag själv trodde på, trotts allt motstånd. Jag tog mitt nya jobb med storm och jag gick ner över 46 kilo. Min utveckling både fysiskt och socialt gjorde att jag kunde acceptera tjejen framför mig. Andra steget var att jag började investera både tid och en stor summa pengar i mig själv, jag tillät mig att få ta alldeles för mycket plats och jag satte mig själv i främsta rummet, något som aldrig någonsin hänt tidigare. Vilket fått mig att känna mig betydelsefull, men samtidigt är det något djupare rotat i mig som jag inte nått fram till. Jag har byggt upp en mur runt just det där, för att jag inte ska komma åt det, men det var just då jag insåg att jag måste förstå vart självhatet kommer ifrån.

Upplevelser är det som formar oss och redan som liten fick jag lämna plats åt en lillasyster som mer än gärna tog plats för oss båda, ni vet ju hur småsyskon kan vara. Sen kom en skilsmässa där jag fick bli stor alldeles för fort, började bära andras bördor och såg till att alltid finnas där för min syster, hon skulle alltid se mig som stark, jag tröstade henne och försökte förklara för henne så gott ett barn kan men lät henne aldrig se mina tårar. Vi åkte mellan våra hem men vi gjorde det alltid hand-i-hand. I skolan var de extra svårt att hålla den där fasaden uppe, barn är ju så nyfikna och frågvisa. Skilsmässa var inget som var vanligt i min klass och jag fick ofta frågor och många tyckte det var konstigt, men jag försökte hålla en glad fasad, jag var ju stark. Den stora utmaningen blev flytten till en ny ort med en ny skola där alla kände alla och var mer eller mindre släkt med varandra, jag var en utböling. Därifrån jag kom var inte utseende, kläder och prylar av så stor betydelse och jag hade alltid accepterats för den jag var, men här var allt annorlunda. Jag är uppväxt med att man ska vara nöjd med det man har, så länge kläderna är hela och rena ska man vara nöjd, hur de sen ser ut spelar ingen roll. Jag minns som om de vore igår när jag blev skickad till skolan med de där rosa byxorna och den där jeansskjortan, något som då var de fulaste barnen hade sett. De flera år äldre pojkarna tyckte det gav dem rätten att retas, jag fick ökennamnet rosabyxan. Jag hade aldrig tidigare skämts så mycket över mig själv men hemma ansågs utseendefixering som något fult och mode var skit, jag skulle vara tacksam. Tyvärr var jag inte tillräckligt stark för att stå på mig själv och barnen delade inte åsikten om att klädernas utseende inte spelade någon roll, där började känslan av att inte känna sig fin. Åren gick och de äldre barnen lämnade skolan och personerna runtomkring hade börjat acceptera mig för den jag var, trotts att jag nog aldrig riktigt kände att jag platsade in. Bråken hemma om att jag skulle få börja sminka mig som alla andra barnen ska jag nog inte ens gå in på, men redan här blev jag kluven inför vad jag skulle ha för att platsa in i skolan och vad som ansågs riktigt hemifrån. Jag fick som aldrig möjligheten att välja så mycket själv. 

Mycket av detdär gjorde nog att jag inte gick högre än ett par skor. Alla bråk, oftast bara få höra när du gör fel och sällan när du gjort något bra påverkar också självkänslan mer än vad man kan tror. Jag fick tidigt lära mig att jag inte skulle komma och tro att jag var något och att jag var någon jävla prinsessa, det var bara att lyda. Detta ledde till att jag blev rädd för att göra fel, jag ville vara alla till lags, bad om ursäkt för att jag existerade och mådde dåligt om jag tog för stor plats. Ser man detta ur ett socialt perspektiv förstår man ganska snabbt att detta lätt utnyttjas, ett enkelt mål för elakheter och jag var inte stark nog att stå upp för mig själv. Därför umgicks jag nog gärna med högljudda personer som bråkade och tog mycket plats för de tog plats för mig också och gjorde min röst hörd. När man blev äldre hängde jag med dem som rökte och drack tidigt, här behövde man inte ha märkvärdiga kläder eller dyra prylar för att accepteras utan bara röka och dricka, det är ju inte så svårt att lära sig. Föräldrarnas mardröm, som de flesta förstår, men jag har haft mycket kul och jag har klarat mig genom skolan med bra betyg, men jag själv är borttappad någonstans långt borta. Sen började min sjukresa som jag berättat om tidigare, den bröt nog ner de lilla som fanns kvar, men när jag kraschlandade på botten hade jag två val, ge upp eller börja kriga för mig själv. Någonstans fann jag min inre krigare redo att kriga.

Jag har kämpat, gråtit och svettats, krigat och slagits för det jag tror på. Borrat ner huvudet och kört på, de är nu jag börjar titta upp, inse den fantastiska resa jag faktiskt gjort och hur långt jag har kommit med mig själv. Jag har gjort så mycket, stora och små saker, som jag aldrig kunnat tro tidigare. Hade jag för tre år sedan fått se mig själv idag hade jag inte känt igen mig själv, förvisso blir jag fortfarande förvånad över min spegelbild men sakta men säkert börjar jag bli stolt över mig själv. Det är denna resans mål, att känna stolthet över mig själv... Att få säga det "jag gjorde det, jag lyckades förälska mig i mig själv".. En bit kvar men jag ser mållinjen, dags för slutspurten... 

Våga äta.

Ingen vacker bild, men en del av min vardag. Jag jobbar helg vilket innebär att jag spenderar 13,5 tim  per dag här och då äter jag fem små måltider. 

Jag publicerade bilden i ett annat sammanhang och det fick mig att inse vilken förändring till mat jag har gjort. Jag har alltid haft en knepig relation till mat och som många av er vet har jag ätit vegetarisk kost de senaste 15 åren. Synen på mat har under min uppväxt varit att det är något dåligt att vara hungrig och man ska äta sällan och lite vilket i mångt och mycket har påverkat mig för jag har skämts för att äta. "Hur kan du vara hungrig igen du åt ju nyss" "Ska du äta nu igen" "ska du verkligen äta mer" "Tänk på figuren" När jag sen började öka i vikt började jag skämmas för att äta bland folk, de är nog svårt att förstå blickar och viskningar man får som tjock när man äter för att äta är ju något fult, banta är något fint. Nu vet jag att det bara handlar om folks okunskap och värst tycker jag det är för de personer som råkat ut för dessa okunniga personers pekpinnar. Min operation har gjort att jag måste äta med ungefär 3tim mellanrum, jag är ofta hungrig, jag äter ur andras kyl och skafferi(jag att du skrattar Tina) och framförallt äter jag överallt och när som. Inte alltid så passande men måste man så måste man, sen får folk tycka och tänka vad dem vill. För att överleva måste man äta och mat ska man njuta av massor av gånger under dagen. Självklart ska de vara nyttigt och motionen ska inte glömmas, men framför allt våga ät, det är inget fel, fult och våga vara hungrig och ät. Med RÄTT kunskap kan du må och leva fantastiskt, ur maten får vi vårt bränsle. Tänk på de innan du kommenterar någon annans matvanor, alla är vi olika och har olika behov. Det du anser vara rätt för dig behöver inte vara rätt för någon annan.

Värdefull tid.

Jag har berättat tidigare om att det har varit mycket på gång och när alla måsten var gjorda var det dags att dra i nödbromsen och ta ett steg tillbaka. När man inser att man påverkats så negativt av stress är det viktigt att stanna upp och låta inget ske under stress. Semestern börjar närma sig och det är dags att trappa ner och ta ett lugnare tempo och viktigast av allt njuta.

Sitt en stund min vän, förlorad vila kommer inte igen.

Med det i åtanke har jag de senaste två helgerna smygstartat inför semestern och dragit ner på tempot, inte gjort saker under stress och prioriterat bort "jag måste hinna". Förra helgen blev det en tur till Stockholm för god mat, konsert med Aerosmith och strosande på stan. Underbart väder och vi kunde verkligen bara njuta. 

Denna helgen bjöd verkligen på semesterkänsla när väskan packades efter jobbet i fredags och vi begav oss till Vieryd för grillning och god dricka. De blev övernattning och dagen efter blev de lite rundtur i Ronneby för att avsluta en lunch i det underbara vädret. Bilen satte sedan kurs mot Kalmar för ett stopp först på Mandeltårtans café i Ronneby. Kvällen bjöd på grillning vid Kalmar slott och ett par drinkar på en krog i Kalmar med trevligt sällskap. 

Söndagen bjöd på utomlandskänsla deluxe. Vi packade en picknickkorg och åkte med ett par vänner ut på havet och besökte Öland med båt. Första stoppet blev Köpingsviks badplats för sol och bad sedan åkte vi en tur till Borgholm och strosade lite och åt Ölandstillverkad glass. Dock var inte hemresan lika härlig då vinden vänt men ändå så fantastiskt underbar dag. Så nu sitter man här på jobbet lite lätt bränd och längtar tills nästa ledighet och allt roligt som är inplanerat. 

Att uppnå ett mål.

Jag fick i uppgift i engelska kursen att berätta om ett mål jag har uppfyllt som jag har strävat emot. Bloggen har varit en liten ventil där jag visat min utveckling och delat med mig av mina tankar, men de har känts okej eftersom bloggen är så pass anonym, men när jag helt plötsligt ska skriva ner min resa i ord och berätta för en komplett främling om min resa fick jag åka en otrolig berg och dalbana.

Jag har fortfarande svårt att prata om min resa, men det börjar gå lättare. Jag ser mig fortfarande som den där stora tjejen och har inte riktigt släppt in den nya. Jag har valt att inte direkt offentligt gå ut med min resa inte för att jag skäms över vad jag har åstadkommit utan för vad som varit. När jag ser gamla bilder på mig själv blir jag ledsen för jag kan se hur dåligt jag mår på så många olika sätt. Men samtidigt har jag börjat se skillnaden och framför allt börjat känna den. Världens problem börjar lätta från mina axlar, jag är omgiven av många fantastiska människor som jag är otroligt tacksam över att få ha omkring mig. 

En fantastisk förebild är min syster. Hon genomgår på sätt och vis en liknande resa som jag gjort. Vi har nu tillsammans gått ner över 60kg och hon är stolt övervada hon har åstadkommit och det beundrar jag henne för, jag försöker inspireras av henne för att även jag ska nå dit.

Jag hade som dröm förra året när jag gick blodomloppet att jag nästa år skulle springa det och vet ni vad? Syster och jag genomförde loppet på 5km i måndags. Hand-i-hand sprang vi in över mållinjen som en segergest för vad vi åstadkommit. Ingen hade nog för 1,5 år sedan trott att vi skulle stå där, genomföra loppet så bra som vi faktiskt gjorde. Vi hade som mål att ta oss runt och springa hela tiden och att klockan inte betydde något. (Men eftersom de är så trångt och mycket folk så kan man inte använda varvstiden som tiden man springer 5km på) Varje person vi sprang om blev som vår egna personliga seger och vi lyckades hålla ett bra tempo genom hela loppet.

Så tack syster för att just du är du! Att du inspirerar och stöttar! Tillsammans är vi oslagbara!

En solig ledighet.

Så underbar ledighet och vilken sommarvärme. Helgen visade sig från sin absolut bästa sida. Fredagen efter jobbet firade vi B som fyllt år med restaurangbesök och fika, sedan hade vi fredagsmys och sprang 5km inför de kommande loppet och de gick riktigt bra och de bästa av allt så sov jag över hos syster och familjen. Så mysigt.

På lördagen fortsatte jag resandet till A. Vi fikade vid sjön, satt i den 25gradiga solen på altanen innan vi åkte in till Växjö för att äta indiskt, dricka drinkar och sedan dansa hela kvällen.

Söndagen bjöd på en loppisutflykt då vi var på jakt efter nya fynd. Fikakorgen packades om och under färden mellan de olika antikaffärerna stannande vi till och fikade. Så underbart väder och så mysigt att få umgås med min fina vän. 

Påsken.

Underbara ledighet. Ibland är de där extra pengarna ingenting värt, och så kändes det nu inför påsk, när man får vara ledig. Jag har haft flera veckor med extra arbete och det har resulterat i att jag jobbat 100% samtidigt som jag pluggat 50%. Så när påsken kom fick jag erbjudande om att åka bort och när mina kollegor självklart ville gå in och jobba extra en storhelg så blev nog ingen gladare än jag att få ledigt. 

Direkt efter mitt arbetspass i torsdags åkte jag till A för att bli upplockad på stationen och göra en bilresa till Örebro. Där firade vi påsken med hans vänner och familj, blivit ordentligt uppassade, avnjutit god mat och fantastiskt sällskap. Vi hann även med en liten visit till Sthlm för påskmiddag. Det har varit intensiva dagar men det blir så när man vill hinna med så mycket som möjligt. Jag sitter i skrivande stund på bussen för den sista biten hem och jag kan inte påstå att jag blivit utvilad på min ledighet men vad gör det? Jag sitter här med ett leende på läpparna och tar med mig en fantastisk upplevelse, ladda batterierna får jag göra en annan gång.

Underbar dag.

Veckans enda lediga dag spenderades med syster och guddotter. Vädret visade sig från sin bästa sida så vi packade fikakorg och sandleksaker och begav oss ut på lilla Ts första cykelutflykt. Så mysigt och massa lek i lekparken. T är 10 månader och modigare än vad jag är, jag är höjdrädd och det mesta, men vad gör man inte för lilltjejen? Tack för en underbar dag :)